Luftvägsträning i vården och på övningsfältet

Ordet luftvägsträning används i två ganska olika sammanhang, och de är lätta att blanda ihop. I det ena fallet tränar patienten själv sin andningsmuskulatur, ofta vid lungsjukdom, med stöd av en fysioterapeut. I det andra övar personal inom sjukvård, räddningstjänst eller militär på att säkra en annan människas luftväg. För den sortens övning finns särskilda dockor, och en svensk tillverkare beskriver på sin produktsida hur deras intubationsmodell används för luftvägsträning i fältmässiga scenarier. De två betydelserna går att reda ut var för sig, eftersom de bygger på olika kunskaper men handlar om samma sak: att luften ska nå lungorna.

Motstånd när du andas ut eller in

Inom andningsvårdande sjukgymnastik skiljer man mellan flera metoder. PEP ger motstånd under utandningen, IR-PEP under både in- och utandning och IMT under inandningen. Vid incentive spirometry tar man i stället en maximal inandning med ett hjälpmedel som visar volym eller flöde[2]. Skillnaden låter teknisk, men den avgör vilken muskelgrupp som får jobba.

Så kan IMT läggas upp

IMT syftar till att göra inandningsmusklerna starkare och uthålligare, minska andfåddheten och öka gångsträckan. Innan man börjar mäts ofta MIP, det maximala inspiratoriska trycket, som ger ett mått på andningsmuskelstyrkan. En regional riktlinje beskriver uthållighetsträning som 30 andetag två gånger per dag, med start på 20–30 procent av MIP[1]. Det är en ram för vårdpersonal och inget recept att följa på egen hand, eftersom rätt nivå beror på diagnos och dagsform, som fysioterapeuten bedömer.

Den som har mycket slem kan ha nytta av huffing, en teknik som blir effektivare och mindre ansträngande tillsammans med ett PEP-hjälpmedel. Vårdcentralen kan hjälpa till att prova ut både hjälpmedel och teknik[3].

När någon annans luftväg ska säkras

På övningsdockan ser träningen helt annorlunda ut. Modellen som nämndes ovan är byggd för att bete sig som en medvetslös person och kan tränas med nästub, svalgtub, i-gel, larynxmask och intubation. Det pedagogiskt intressanta är återkopplingen: bröstkorgen höjs vid korrekt ventilering, medan magen rör sig om luften hamnar fel. Pulsen i armarna kan ställas på 0, 70 eller 120 slag per minut, så deltagarna måste tolka flera tecken samtidigt.

Om du är patient, fråga vårdcentralen vilket motstånd du ska andas mot och vem som har mätt din styrka innan du köper något hjälpmedel. Läser du till sjuksköterska eller ambulanspersonal, fråga i stället kursledaren om dockan visar när ventileringen går fel. En docka som bara tar emot luft lär dig handgreppen. En som säger emot lär dig upptäcka dina egna misstag.

Källor

  1. Region Kalmar – Riktlinje fysioterapeutisk andningsvård på vuxna
  2. Akademiska sjukhuset – Riktlinjer för andningsvårdande behandling inom sjukgymnastik
  3. Hjärt-Lungfonden – Träna dina lungor och förbättra din andning